Martin Boquist har många strängar på sin lyra. Vid sidan av tränarrollen i vårt herrlag är han också assisterande förbundskapten för herrlandslaget. Den som kan sin historia vet också att samme Boquist är en av Sveriges främsta handbollsspelare genom tiderna. Jag möter göteborgaren som blev västeråsare för ett samtal om ledarskap, känsla och hur det egentligen gick till när han värvades av Irsta Västerås Handboll.

Inledningsvis tyckte jag egentligen fotboll var roligare – helt enkelt för att jag var lite bättre på det. Jag spelade bara handboll med min kompis Stefan på gården. Han var ett par år äldre än mig och var målvakt, så han stod i mål och jag sköt. Det dröjde dock fram till tredje klass innan jag gick på min första riktiga handbollsträning med Warta.

I Warta skulle han med tiden bli en av lagets viktigaste spelare innan han i december 1998 lånades ut till Redbergslid (RIK). Ett steg som skulle påverka Boquist mycket.

1998 var ett speciellt år i Warta. De hade ekonomiska problem och var inne på sitt andra år i Elitserien. Redbergslid var samtidigt skadedrabbat och hade visat intresse för mig tidigare. På den tiden gjordes det nästan aldrig några övergångar mitt i säsong, men klubbarna gjorde en deal ovanför mitt huvud.

Boquist uttrycker själv att den första tiden i den nya klubben var fylld av höga toppar och djupa dalar.

Jag kom från en vardag som var oerhört självklar för mig. Jag hade spelat i Warta sedan 1987, gått hela vägen upp med dem och var en ”Wartapôjk” rakt igenom. Det var Warta, Warta, Warta. Nu var jag plötsligt på ett helt nytt ställe med en helt ny struktur. Det fanns såklart ramar och regler i Warta, precis som det fanns ramar och regler i RIK. Men jag kunde inte bakgrunden till ramarna och reglerna i RIK. Jag behöver förstå varför något är bra för mig.

Även om starten i Redbergslid var brokig, skulle Boquist återigen bli en viktig spelare i sitt klubblag. Han titulerades skyttekung fyra år i rad och tog en given plats i landslaget. 2000 uppfyllde han en pojkdröm när han var med i OS-truppen som tog silver i Sydney.

Som tokig idrottskille betydde det enormt mycket att få vara med vid OS i Sydney. Att jag hade tagit mig till OS-invigningen. Jag kommer inte ihåg vad som hände under själva invigningen, men känslan var fantastisk. OS har alltid varit stort för mig.

Framgångarna i Redbergslid och landslaget skulle med tiden göra avtryck i Europa och 2003 blev Boquist värvad till Kiel. Ytterligare ett äventyr som innebar att slitas upp från en trygg tillvaro och en säsongsstart med blandat resultat.

Ibland gick det svinbra och ibland riktigt dåligt, men det fanns inte riktigt utrymme för varierade prestationer. I klubben fanns även ett klimat och ett ledarskap som jag inte köpte alls. Det var en helt annan typ av ledarskap än det svenska. Raka motsatsen till inkluderande. För mig personligen var det inte the perfect match. Under den perioden var jag inte tillräckligt bra, utan alldeles för ojämn. Och det är ju inte någon annans fel. Det berodde på att min känsla inte var korrekt, och då har jag svårt att prestera.

Efter Kiel, fortsatte karriären i FC Köpenhamn under ledning av Magnus Andersson.

FC Köpenhamn var en klubb som var på väg att bygga något. Där fick jag en central roll och det jag bidrog med betydde något för klubben för att ta sig till Champions League. Självförtroendet var något sargat efter Kiel, så det tog ett tag innan jag kom upp i varv. Jag är ingen speedboat, utan mer som en atlantångare. Det tar lite tid för mig och allt ska kännas in. Men jag när väl kom till skott hade jag 3 – 4 fina år. Även om jag inte gjorde lika mycket mål, så var jag en mycket bättre handbollsspelare där.

Tanken var att Boquist skulle avsluta sin karriär i Danmark, men ödet ville annorlunda. 2009 lades handbollssektionen ned i svallvågorna efter finanskrisen 2008. Ett ekonomiskt beslut, som gjorde Martin Boquist ofrivilligt klubblös.

Jag hade precis skrivit på ett 2 års kontrakt innan de valde att stänga butiken. Jag hade tänkt att de två åren skulle vara mina sista år. Det gjorde därför väldigt ont i mig när det blev som det blev. Jag hade ju varit med om att bygga upp det här så som jag kände det. Det var min klubb.

Någon annan klubb i Europa kändes inte som ett alternativ för familjen Boquist som valde att köpa hus utanför Enköping. Väl etablerade i det nya hemmet dröjde det inte länge förrän törsten efter handboll blev för stor.

Jag hörde av mig till IVH och frågade om det fanns plats för mig som tränare. Peter Bamberg svarade och bad att få återkomma. En kvart senare ringde Kent Pira tillbaka och erbjöd mig jobbet. Dagen innan hade nämligen Ramon Laurén lämnat herrlaget för att ta över damlaget.

Det nya karriärsvalet som tränare för ett lag i division 1 kan tyckas uppseendeväckande för en handbollsspelare med Boquists CV, men återigen stod känslan i fokus.

Känns det rätt så gör vi det och det kände jag direkt med IVH. Jag fick göra lite som jag ville och hade bland annat Björsa (Björn Törnkvist) till hjälp. I och med att jag hade ett par jobbiga klubbyten i bagaget, skapade jag också en miljö som jag själv visste att jag skulle trivas i. Min syn på träning och insats passade dessutom väldigt bra in på den hårt arbetande gruppen.

Boquist förklarar att han med tiden har förändrat sin syn på hur handboll ska spelas, men att han syn på ledarskap .

Handbollsmässigt har jag varit en purist. Jag har haft en bestämd uppfattning om hur handboll ska spelas, men där har jag ändrat mig. Det finns så många sätt att vinna handbollsmatcher på. Det gäller att hitta rätt spel för laget och för den kompetens man har i laget. Min handbollssyn är präglad av RIK, Kiel, Köpenhamn och landslaget. Mitt ledarskap däremot är starkt inspirerat av det som vi hade i RIK när det begav sig – det är djupt rotat och det kommer nog aldrig gå ur mig.

Boquist utvecklar:

Det handlar om hur vi bemöter och respekterar varandra. Oavsett hur det går i matcherna är det angeläget att gruppen förstår vikten av sin insats. Och då spelar det ingen roll vilken nivå man är på. Kan vi som grupp skapa det, att detta är viktigt, då har man minnen för livet. Det är jag väldigt mån om att förmedla. Oavsett nivå på spelarna, gruppen eller klubben.

Avslutningsvis skickar Martin Boquist med ett tips till dig som vill bli handbollsspelare.

Försök att vara ärlig och äkta mot dig själv. Vill du det här eller vill du inte det här. Matchar värderingarna i ett lag med din känsla så är du på rätt plats. Matchar de inte, behöver du göra något. Det betyder ju inte att alla andra ska ändra sina värderingar, utan det kan ju handla om att du inte riktigt har förstått. Ta tag i det om det skaver. Vi kan bara göra något åt det vi kan påverka. Och det är här och nu.