Hon är handbollsspelaren som sadlade om till tränare och därefter fotograf. Hennes arbete är en av de viktigaste byggstenarna på föreningens resa mot nya mål. VI möter Lina Johansson för ett samtal om kärleken till sporten, att plötsligt byta position och hennes arbete som fotograf.

Jag började spela handboll när jag var 7 år gammal i Irsta HF. Först spelade jag med killar för att det inte fanns ett lag för tjejer. Senare bildade vi ett tjejlag tillsammans med 96-orna som jag spelade med ganska länge.

Handbollen förenar och skapar många fina minnen – något som även Lina vittnar om.

Jag har flera fina minnen från min tid som handbollsspelare. SM-guldet 2016 med utvecklingslaget i Malmö är helt klart ett av de finaste. Vi mötte Lugi i final, låg under med 5 bollar och gick ikapp. Det blev förlängning och vi vann förlängningen. Det är det absolut bästa jag gjort, minns Lina.

Lina fortsätter:

Skol-VM 2015 och silvret i Partille Cup samma år är också starka minnen. Vi kom hem från skol-VM och nästan hela laget var magsjuka. Vi åkte egentligen ned till Partille med Stoffe och Classe (red. anm. Christoffer Göthlin och Claes Orest) för att ha lite kul. Det gick över förväntan och vi tog oss till final men torskade den. Jag fick rött kort i den finalen – två stycken 2:or, säger Lina med ett skratt.

Lina inledde sin karriär som målvakt, men sadlade senare om till utespelare. Något som hon tackar sin tränare Claes Orest för.

Jag började som målvakt och stod i mål fram till 9:an. När jag började gymnasiet blev jag utespelare. Laget var på en cup i Prag och vi skulle samtidigt ha utvecklingssamtal. Min tränare Claes Orest tyckte jag skulle prova att spela ute. Därefter kom jag in på Widénska och allt tog raketfart. Alla mina finaste minnen jag har, är efter jag började spela ute. Så egentligen har jag Claes att tacka allt för, förklarar Lina.

Slutligen satte en skada stopp för karriären. Som 21-åring tvingades Lina lägga karriären på hyllan.

Jag hade stora problem med ryggen och kunde vissa dagar inte komma upp ur sängen. Jag insåg att det fanns ett liv efter handbollen också, så då slutade jag mot min egen vilja. Jag kände att det var det som var bäst. När jag slutade tog jag en paus på ett år och flyttade till Borås. Jag gjorde en tatuering tillägnad handbollen som jag har på höger arm. Den föreställer hjärtslag för att sporten ligger mig varmt om hjärtat och sedan nummer 4 för att jag spelade med 4 på ryggen

Idag är Lina tillbaka i Västerås Arena – dock vid sidan av planen. Som fotograf och ansvarig för föreningens sociala medier är hon hela tiden uppkopplad. Under en match tar hon i snitt 250 – 300 bilder. Efter 2-3 timmars redigering är det ca 100 bilder som slutligen kan användas.

Det är kul att vara nära handbollen, men jag saknar att vara på planen. Självklart är det också roligt att fortfarande vara delaktig i föreningen, uttrycker Lina

Lina är helt självlärd – bortsett från en utbildning i redigering – och allt började med ett bröllop.

Det började med att jag fotade syrrans bröllop. Bilderna blev bra och jag kände att jag ändå var duktig på det. Med tiden kom fler förfrågningar och för ett tag sedan gjorde jag ett stort jobb för Itrim Sverige. Jag har nog alltid tyckt att det har varit roligt att fota, men det stora intresset föddes efter att jag hade slutat med handbollen. Jag kände att jag behövde göra något med all tid när jag hade avslutat karriären. Att sitta still är något jag avskyr, avslutar Lina.

Följ Lina på Instagram: @llinajjohanssons_foto