Helena, Elin och Ida är inte bara mor och döttrar, utan också två generationer handboll. VI möter dem för ett samtal om kärleken till sin sport, att göra comeback och hur det egentligen känns att ha sin syster i samma lag.

Jag kommer egentligen från en fotbollsfamilj. Brorsan spelade i Kalmar FF och pappa satt i styrelsen. Handbollen började jag med som 12-åring då jag hängde med ett par kompisar på träning. De slutade ganska omgående, men jag fortsatte. Jag höll ju på med allt som fanns i idrottsväg: fotboll, gymnastik, pingis, men fastnade för handbollen. Därtill var jag mycket aktiv i skolidrotter där man tävlade för skolan, berättar Helena.

Helena blev tillsammans med hockeyspelaren Claes Lindblom och 1986 gick flyttlasset upp till Skellefteå.

Skellefteå gick upp i högsta serien samma år som jag kvalade till samma serie med Kalmar mot just Skellefteå, Skuru och Stenum (numera Skara). Skuru och Skellefteå gick upp och därefter blev jag värvad.

Under tiden i Skellefteå gjorde Helena landslagsdebut mot Danmark – en match som spelades i Linköping februari 1987.

Det var vä
ldigt nervöst, men jättekul. Jag vet att jag hade tränat någon gång med landslaget i samband med en samling när jag bodde i Kalmar. Men då var jag bara med för att jag var ung och lovande, så det var inte mer med det. Sedan så gick det ju bra när jag spelade i Skellefteå. I debuten trodde jag att jag var skadad för jag hade ont i hela kroppen. Jag var så nervös. Det är det enda som jag kommer ihåg. Men det var sjukt kul.

Efter två säsonger i högsta serien degraderades Skellefte HB till division 1. Helena fick flera anbud från olika klubbar men det var en klubb som skulle bli första valet 1988.

Irsta HF hade kontaktat mig tidigare, men jag hade också erbjudanden från Stockholm, Göteborg och Linköping. I samma veva gick Västerås IK upp i Elitserien. Så då blev valet ganska enkelt. Jag värvades av Irsta HF och Claes av Västerås IK. Vi sade att vi skulle hit och spela en säsong, men vi blev kvar.

Det gick väldigt bra i den nya klubben och den tredje säsongen (1990/1991) vann laget SM-guld. Samma år utsågs Helena till årets handbollsspelare i Sverige.

Vi hade spelat VM i Korea och det var Sveriges första A-VM. Egentligen gjorde vi ett bottennapp. Vi kom på trettonde plats av totalt 16 lag. Ingen jättesensation för landslaget, men det gick ju bra i klubblaget.

r dottern Elin föddes 1995 gjorde Helena ett uppehåll från handbollen, men kom tillbaka när det gick knackigt för klubben.

Jag spelade lite på skoj med Irvås – motsvarande dagens division 1 lag. Mest var jag med när det när det behövdes folk. Säsongen 1999/2000 gick det halvknackigt för a-laget och det behövdes spelare. Jag, Ulle och Eva gjorde comeback under den säsongen. Elin (4 år) och Ida (2 år) hängde med, sprang runt och åkte med bollvagnarna, berättar Helena.

Det råder ingen tvekan om att handbollen alltid har funnits i syskonen Lindbloms liv. Faktum är att Helena spelade SM-semifinal mot Sävehof 1995 samtidigt som hon väntade Elin.

Handbollen har alltid funnits, förklarar Elin.

Om vi inte har spelar själva så har vi hängt med dig, säger Ida och ler mot sin mamma.

Jag, Ulle och Robert Venäläinen startade bollkul för både killar och tjejer. Det var 50-60 ungar födda 94,95 och 96 som tränade ute på Viksäng. Ida var såklart också med och var ett huvud kortare än alla andra. Det var en sådan där hall där det fanns ribbstolar. Alla hade en boll. Vi körde hinderbana. Man sköt här och där. Det var kanske inte så strikt, minns Helena

Vi sköt och sprang runt. Mitt starkaste minne är när vi lärde oss att studsa bollen och kolla bort, berättar Ida.

Vad jag minns var det alltid en boll med i bilden. Även om det var lek fanns den alltid med. Vi körde mycket koordination och gjorde kullerbyttor samtidigt som vi höll i en boll, konstaterar Elin

Jag tycker att jag har så bra koordination. Det kanske är på grund av det, fyller Ida i med ett skratt

Även om handbollen var en central och viktig del av uppväxten, fanns det andra idrotter närvarande. Den gemensamma nämnaren var att syskonen följdes åt. De gjorde allt tillsammans – om än inte alltid i samma grupp.

Jag var den lilla ungen som sprang runt. Du tyckte nog det var värre än vad jag gjorde, säger Ida och tittar finurligt på sin storasyster.

Jag kommer inte ihåg att jag tyckte det var jobbigt till en början. Men sedan blev det väl lite värre när vi blev äldre. Lillsyrran skulle alltid vara med och jag ville ju ha mina egna kompisar, svarar Elin.

När handbollen blir en så viktig del av vardagen är frågan om man någonsin kan koppla bort den?

Ni två är värst när det gäller handboll. Ni pratar handboll konstant, utbrister Ida.

Men Elin är snudd på mer handbollsnörd än vad jag är, kontrar Helena.

r vi träffas kommer handbollen alltid på tal. Sedan är det såklart inte det enda vi pratar om. Men det finns alltid någonting att prata om, menar Elin.

Men det enda vi gör är att jobba och spela handboll så det finns inte så mycket annat att prata om, påpekar Ida.

Att g
å i sin förälders fotspår kan i vissa avseenden innebära en press för de aktiva unga. Detta är något som inte är fallet i familjen Lindblom.

Ibland kan jag tycka att du nästan är lite för snäll, svarar Elin och ser varmt på sin mamma.

Jag brukar inte sitta och leta fel. Det är klart vi kommer in på grejer. Nu kan jag på ett annat sätt ge beröm i och med att jag inte är aktiv som tränare, säger Helena.

Du är inte partisk. Du har aldrig favoriserat oss när du var tränare, fortsätter Ida.

Under sin tid som tränare tog Helena laget till JSM-guld 2015/2016 – ett starkt minne även för Ida som då spelade i laget.

Vi hade ett jä
ttebra lag med många spelare. Det var ganska stor skillnad mellan spelarna sinsemellan. Vi fick ställa över, men det som var viktigt under resan var att alla skulle få spela i varje SM-steg oavsett nivå. Det känner jag mig mest stolt över, minns Helena.

Nu spelade inte jag men min känsla var väl kanske inte att det här laget skulle vinna SM-guld, uttrycker Elin.

Man njöt så mycket hela den helgen. Så viktigt att förmedla vikten av att alla får spela. Alla var med och alla tror jag kände sig delaktiga fram till att vi vann. Alla kände att de hade spelat. För mig var det viktigt att alla var med. När vi vann var det en fruktansvärd glädje. Det var så roligt och häftigt, förklarar Helena.

I gruppen fanns det 5-6 spelare som inte kunde spela för att de var för gamla. Men alla åkte med ned till Malmö och de som inte var på planen blev publik. De hade trummor och var verkligen en hejarklack. Alla som tillhörde vårt lag på läktaren hade tröjor med ”den åttonde spelaren” tryckt över bröstet, säger Ida.

Ida fortsätter:

Jag kommer ihåg att jag tyckte allt var så overkligt. Jag hade spelat steg 5 två gånger innan. Första gången kom vi på åttonde plats, andra gången på fjärde och nu tredje gången kom vi etta. Jag trodde aldrig att vi skulle vinna. Jag har ju sådana nerver inför varje match. Mellan semifinalen och finalen var det väldigt kort tid. Det var skönt för vi hann inte förstå att vi skulle spela final. Hade jag hunnit tänka, hade jag nog inte kunnat spela. Men det är fortfarande det roligaste jag har gjort. 

Elin och Ida har, precis som sin mor, haft varsitt uppehåll från handbollen – men båda har kommit tillbaka.

För fem år sedan kom jag hit på första försäsongsträningen och bestämde mig mitt i gympasset för att sluta. Där och då var första gången jag tyckte att handboll var tråkigt, uttrycker Elin.

Du var lite bitter förut, konstaterar Ida.

På ett sätt kände jag det som att jag alltid hade gjort det och då ska jag fortsätta göra det. Men jag tyckte att det fanns så himla mycket annat. För min skull så behövde jag ha en liten paus på två månader, säger Elin.

Ida minns:

När jag började gymnasiet tyckte jag inte det var kul med handbollen. Jag kände ganska tidigt att jag ville sluta, men samtidigt hade jag precis valt gymnasium med inriktning mot handboll. Jag bytte lag till 97:orna och sedan gick det ju jättebra på SM. Efter det fick jag spela med a-laget, men efter halva säsongen ville jag inte mer.

Ida hade en enorm press på sig själv när hon spelade match – något som även skulle påverka hennes relation till handbollen.

Jag mådde så dåligt och var hela tiden så nervös. Under en tid på gymnasiet tränade jag bara utan att spela matcher. Efter ett uppehåll på 8 månader började jag spela med utvecklingslaget. Då blev det annorlunda och mer avslappnat. Pressen byttes ut mot glädje och jag spelade bara för att det var kul.

Även Elin skulle komma tillbaka till handbollen. Efter två månader vid sidan av planen gjorde hon comeback – denna gång på en helt ny position.

Jag bodde hemma hos mamma och pappa då. Vi satt och kollade på a-laget som mötte Hellton borta. Ellinor som var tänkt att spela med u-laget dagen efter träffades av ett skott i huvudet under matchen och fick hjärnskakning. Mamma satt i panik, utbrister Elin

Ellinor skulle spela med oss dagen efter. Egentligen hade vi en annan målvakt, men på torsdagen – sista träningen innan helgens match – hade hon meddelat att hon ville sluta. Vi stod helt utan målvakt i och med att Ellinor skadades. Vi började kolla runt på marknaden. Det fanns en målvakt som var intresserad av att hjälpa oss, men hon hade ingen möjlighet att komma till matchen som skulle spelas dagen efter. Elin var sista alternativet, förklarar Helena

Jag var ganska snabb på att erbjuda mig att ställa upp och minns att jag började stretcha. När jag var liten hade jag stått i mål vid något tillfälle, men jag var ju egentligen utespelare, fortsätter Elin.

Elin satte sig på golvet för att visa hur vig hon var. Hon gick all in och vi skrattade åt henne. Ju längre kvällen gick desto mer panik blev det och slutligen såg vi ingen annan utväg än att Elin skulle följa med, konstaterar Helena.

Hur det gick i matchen?

Vi vann mot Arbrå borta och Elin fick pris som matchens lirare, avslutar Helena med ett stort leende.

Foto: Ruben Lamers