Andreas Grandin är ett bekant ansikte och en av de personer som är oumbärlig för vår förening. Efter spelarkarriären blev han kvar som ledare och är idag en viktig kugge för att verksamheten ska fungera. VI möter honom över en kaffe för att höra hans historia och hur det egentligen gick att spela utomhusturnering i Italien.

Andreas började spela fotboll i 7-års åldern, men det var kompisarna på gården utanför barndomshemmet som senare skulle få in honom på ”rätt” idrott.

Jag tror jag var 10–11 år när jag började spela i Västerås HF med årgång 87. Några som både på samma gård spelade handboll, så jag hängde helt enkelt på. Vi hade Peter Bamberg som tränare. Irsta HF fanns ju såklart också, men det var lite långt att ta sig ut dit, minns Andreas.

Även om det sportsliga fanns med i bilden, var det den sociala biten som var avgörande. Åtminstone till en början.

Det var väldigt roligt. Jag fick umgås med mina kompisar och lära känna nya. Ju äldre jag blev, desto roligare blev det att vinna. Men idrott är ju framförallt en social grej – du hittar nya vänner. De jag spelade med som liten är jag exempelvis fortfarande kompis med, säger Andreas.

Jag ber Andreas förklara hur han skulle vilja sig själv som aktiv spelare:

Jag spelade ytternia både vänster och höger. Det är egentligen nu jag ska ljuga och säga att jag var en dyngskytt. Men det har jag ju aldrig varit, skrattar Andreas med glimten i ögat. Nej, jag var en orädd genombrottsspelare. Jag kom och kastade mig mellan 1 – 2 och så skrek jag fast jag inte blev rörd. Antingen blev det mål, eller så fick vi straff. Jag har aldrig varit någon lirare. Det var mer kamp och hjärta än finlir.

Handboll förenar och skapar minnen för livet, något som även Andreas vittnar om. Innan han lade spelarkarriären på hyllan, åkte laget på cup i Italien. Ett minne som har satt sina spår.

Det finns väldigt många fina minnen. Under mina aktiva år som spelare, var vi runt på många turneringar. Det var det roligaste. Vi fick sova borta och umgås. Vi hade en fantastisk lagsammanhållning. Varje turnering var rolig, men det är en Cup i Italien jag minns speciellt. Bertil, som fortfarande kör lagen, körde oss tillsammans med farsan som hade busskort. Det sportsliga var en riktig upplevelse. Det var en utomhusturnering så vi spelade på asfaltsplaner. Efter första matchen insåg vi att det inte gick att komma på genombrott och glida på bröstet. Spelplanerna var parkeringsplatser egentligen, så mitt under en match kom det en dam i en gammal Fiat och körde rakt över planerna. Hon hade ju alltid kört den vägen och ingen handbollsmatch i världen skulle få sätta stopp för det. Det är ett minne som man kommer komma ihåg, berättar Andreas.

Andreas föräldrar har sedan första träningen stöttat honom i allt han vill göra – även om de själva inte har spelat handboll.

De ser alla matcher och när vi får ha publik är de oftast i hallen. I ungdomsåren var de alltid stöttande. Farsan hade som sagt busskort, så han körde laget emellanåt. När jag var ledare för 88-laget stod vi utanför hallen i väntan på bussen som skulle ta oss till JSM i Göteborg. Ingen buss kom och det visade sig att kansliet inte hade gjort någon bokning. Då blev det minst sagt lite panik. Det slutade med att vi fick låna en buss av Axelssons. Jag ringde farsan som tog sig hit och därefter körde oss ned till turneringen. Han och morsan har alltid varit stöttande.

Andreas slutade med handbollen efter turneringen i Italien för att fortsätta med fotbollen istället. Men handbollen skulle snart bli en viktig del av hans liv igen. Som 19-åring började Andreas sin bana som ledare. Först för killar födda 1988 och senare för herrarnas utvecklingslag.

Vi åkte i minibuss runt halva Mellansverige. Det var kul att få vara kvar i den miljön, när man själv hade slutat. Jag har alltid tyckt att det har varit roligt. Inte minst för att jag är väldigt handbollsintresserad.

Idag är Andreas spindeln i nätet hos vårt damlag. Flera timmar spenderas i såväl hall som buss för att verksamheten ska fungera.

Jag ansvarar för att allt material finns, bokar resor med Axelssons, beställer mat, hämtar allt från Intersport och Brages, beställer matchkläder och skydd inför säsongen och ser till att allt trycks. Jag och Björsa hjälps också åt mycket. Det jag tycker är extra roligt är att jag får vara med och bestämma kring handbollen, förklarar Andreas.

I genomsnitt spenderar Andreas 20 timmar per vecka för att genomföra sina uppgifter. Därtill har han ett heltidsjobb. En vecka med bortamatcher blir arbetstimmarna betydligt fler. Andreas är dock tydlig med varför han fortsätter i sin roll:

Man gör ju inte det för att bli rik. Skulle jag inte tycka det var roligt, skulle jag inte lägga ned alla dessa timmar. Det är så kul att vara en del av gemenskapen. Utan att du idrottar själv får du vara en del av lagkänslan. Du får vinna, förlora och känna adrenalinpåslaget under match.  

Andreas fortsätter:

Du kan ha haft en tuff dag på jobbet, men när du kommer till hallen är allt som bortblåst. Handbollen blir en bra tankerensare och du kan koppla bort det som händer vid sidan av.

Under intervjun kommer Linus Eriksson in i rummet. Konversationen övergår snabbt till en diskussion om Fantasy Premier League – något som Andreas enligt egen utsago är väldigt duktig på. Där är Linus inte överens.

Du måste få med att jag och Frenne ligger i toppen av herrlagets Fantasy Premier League, skrattar Andreas innan han behöver gå tillbaka till förberedelserna inför kvällens träning.