Både Ulrika och Ellen Göthlin är välbekanta ansikten i Västerås. Mor och dotter delar ett stort handbollsintresse och har spelat hundratals matcher i hallen som idag kallas Västerås Arena. Jag träffar de på Nya Thulins för ett samtal om deras relation, livet, motivation och hur det egentligen kändes att spela VM i Seoul.

I Ulrikas familjehem hade idrotten en påtaglig betydelse och hon har genom hela livet haft ett stort intresse för idrott.

Jag provade på fotboll och pingis, men är uppvuxen med handboll i familjen. Pappa var tränare för mamma och på den vägen var det. Så det blev till slut handboll med IF Hellton, förklarar Ulrika.

Under sin karriär spelade Ulrika över 100 A-landskamper och tog emot flera fina utmärkelser, däribland Årets Handbollsspelare 1992 – 1993 samt Guldpipan 1992. Det senare delas ut av Elitdomarföreningen till en spelare som varit ett föredöme i sitt uppträdande både på och utanför handbollsplan. Efter karriären har hon fortsatt att vara ett föredöme både som ledare och tränare i föreningen:

För mig handlade det inte om att utbilda spelarna för att bli elitspelare, jag utbildade dem för att de skulle bli bra samhällsmänniskor. Sedan var det såklart en del som blev elitspelare, men det var inte tack vare mig, utan det var tack vare deras eget driv. Jag ville att man skulle kunna titta i backspegeln på sin idrott och konstatera: vad bra vi hade det. Det synsättet gick inte hem hos alla föräldrar, men jag stod på mig.

Idag går dottern Ellen i sin mors fotspår, men utan att hennes föräldrar har påverkat hennes val av idrott.

Jag spelade bandy, fotboll och handboll samtidigt. Vi var ett helt kompisgäng som spelade tillsammans i lagen. Dock kände jag med tiden att bandyn inte var lika rolig. Vi kunde förlora mot killar som var 10 år yngre, varför jag alltmer fokuserade på handboll och fotboll i BK 30. När jag började på Widénska Gymnasiet ville jag spela handboll fullt ut, säger Ellen och ler mot sin mamma.

Många väljer handbollsgymnasiet och så slutar dem. Har man intresset så fortsätter man. Det gäller att ha tålamod och att inte ge upp – oavsett om man blir elitspelare eller spelar någon annanstans. Men det är en svår ålder kring gymnasiet. Och med åldern kommer en större kravbild. Det måste fortfarande vara skoj att spela handboll, menar Ulrika.

Att vara elitidrottare och ha en lika intresserad mamma eller pappa, kan ibland skapa både stress och press. Ellen understryker att hon aldrig har upplevt något sådant från vare sig sin mamma eller pappa. Hon förklarar att det mer blir ett utbyte av erfarenheter och åsikter:

Mamma lägger sig i mycket, men inte på något dåligt sätt. Visst kan jag bli lite irriterad ibland, men samtidigt frågar jag också mycket. Så det är bara gott.

Ibland kan ju såklart vara en nackdel att vara förälder och samtidigt träna sina barn. Min pappa var ju också min tränare när jag var i Hellton. Jag kommer ihåg när vi skulle sitta i bilen på väg hem och prata om matchen jag precis hade spelat. Det var inte alltid jätteskoj – speciellt inte när det hade gått dåligt. Så det har jag med mig bakhuvudet och har därför försökt att hålla en låg profil. Sedan om jag alltid gör det vet jag inte, fyller Ulrika i med ett skratt.

Den stora frågan är hur lika mor och dotter egentligen är i sin spelstil?

Jag kan se vissa saker. Vår spelförståelse och blick för spelet är väldigt lika. Sedan upplever jag att ju större betydelse matchen har, desto bättre spelar vi. En del känner av sina nerver, men där har vi båda två vinnarskallar. Vi tänker inte så mycket, utan vi bara kör, förklarar Ulrika.

Elitidrott handlar om både framgång och motgång. För Ellens del har karriären kantats av två längre skadeuppehåll (totalt 3 år) på grund av ett avslitet korsband. En motgång som är varje idrottares mardröm.

Den första gången jag drog korsbandet tog det kol på mig. Jag hade läst och sett mycket om att man aldrig skulle komma tillbaka efter en sådan skada. Men jag vägrade acceptera det. När jag sedan var tillbaka hann jag bara spela matcher i tre månader innan jag drog av korsbandet igen. Den där sista skadan var definitivt jobbigast. Då fick jag vänta nio månader på min operation, berättar Ellen.

En så omfattande skada hade fått många att ge upp, men Ellen kom tillbaka. Kanske hänger det ihop med ett genuint intresse för handboll och allt runt sporten?

Jag ville verkligen spela handboll igen och vi hade så kul i laget. Jag tyckte till och med om att gå till träningar trots att jag var skadad Matcherna innan den andra skadan var oerhört avgörande. Jag fick återigen känna att det var så kul att spela handboll. Jag skulle tillbaka, utvecklar Ellen.

Att spela handboll är inte bara en idrott, utan också en livsstil som ger minnen för livet. För Ulrika blandas minnen från landslagsturneringar med upplevelser från tiden som ledare:

Det finns flera olika stunder som jag minns. SM-guldet med Stockholmspolisen (89-90) var såklart stort. Jag tänker också på VM i Seoul då Tomas Ryde, som då tränade landslaget, skulle förbereda oss för att spela inför mycket publik. Varje träning hade han med sig en bandspelare med hög musik för att vi skulle vänja oss. När vi sedan skulle spela öppningsmatchen mot Kina var det nästan tomt på läktarna. Det var vi inte förberedda på alls. Men sedan har det varit fantastiskt roligt att vara ledare efter karriären. Bara att åka Partille Cup, då vi har sovit på madrass 5-6 nätter, har jag älskat.

Under tiden på Widénska gymnasiet, spelade Ellen skol-VM i Trabzon – något som skulle bli en minst sagt annorlunda upplevelse.

Nästan hela laget gick på Widénska, så det var fantastiskt att få göra resan tillsammans. Spelmässigt gick det sådär, men upplevelsen var väldigt häftig på alla vis. Man kan säga att det var som ett vanligt VM, men för skolan. Vi fick poliseskort till matcherna och bodde i OS-byn. Vi åt pommes till frukost, lunch och middag. Till råga på allt blev de flesta av oss matförgiftade när vi kom hem, minns Ellen.

Även om det har gått en tid sedan Ulrika gjorde sin sista handbollmatch, är handbollen fortfarande en viktig ingrediens i vardagen:

Jag tycker fortfarande det är fantastiskt roligt med handboll. Det genuina intresset finns kvar och det är så himla roligt, säger Ulrika.

För Ellen är målsättningen för framtiden glasklar:

Jag vill ta SM-guld med VästeråsIrsta. VI ska inte bara vara ett slutspelslag, utan ha en given plats bland lagen som är i semifinal.